Workingman's blues #2

Jag har fått ett sommarjobb. På Sydkoster.

Det har dock inte varit nån rak väg dit utan efter flera förvirrade samtal så blev jag ombedd att komma dit och provjobba idag. När jag klev in genom dörren och presenterade mig så tittade damen i kassan på mig med frågande men hälsade mig välkommen. Jag tackade genom att spilla ut en halv dunk fritösolja över golvet det första jag gjorde.

En liten stund senare frågade damen mig hur gammal jag var och vad jag gjorde. När jag svarade att jag var tjugotre och läste på universitetet övergick hennes frågande blick i ren skepsis.

Att någon i min ålder med akademiska poäng i ryggsäcken var där för att provjobba i en kiosk måste i hennes ögon ha varit jämförbart med när Lester Burnham söker jobb på hamburgerrestaurangen i American Beauty.

Summa summarum så verkar jag ha ett väldigt dåligt betalt sommarjobb nu åtminstone. Det är alltid något.

När jag var på väg hem sen så höll jag på att dö av hunger och eftersom jag inte orkade vänta tills McDonalds vid Torp så stannade jag till på Statoil nånstans mitt emellan Strömstad och Uddevalla. Där utspelade sig en av dom deppigare scener jag själv deltagit i.

Där stod jag alldeles intill E6:an och åt en korvmeny bestående av dom sorgligaste stafettpinnarna i mannaminne (även om den unga kassörskan blev närmast förnärmad när jag frågade om någon legat på mindre än en timma)* samtidigt som en ström bilar svischade förbi på vägen alldeles bredvid och tre välgödda norskor diskuterade vilken sorts choklad dom skulle köpa.

Jag tänkte att jag nog åtminstone såg väldigt avslappnat cool ut där jag stod i min uppkavlade vita skjorta, mina bruna shorts och mina beiga converse men inte ens min till synes smakfulla uppsyn kunde rädda detta från att vara det närmaste en antites men kan komma till allt vad vägromantik heter.

Jag åt i en väldig hast och när jag lämnade misären bakom mig så lyssnade jag på Lucky man av The Verve fem gånger i rad för återfå balans i sinnena. Det gjorde verkligen susen så jag rekommenderar alla som har det lite körigt i huvudet att luta sig tillbaka och sätta på Lucky man.

*Vad är egentligen grejen med Statiol-anställdas arbetsmoral? Vad genomgår dom för program för att brinna så mycket för att sälja livsmedel på en bensinmack?

10 år bakåt och 100 år framåt

När jag satt på tåget kom det på en till synes rätt så deppig tjej. Hon hade flottigt blonderat hår med utväxt, piercing i läppen och verkar generellt väldigt trött på allt och alla. Som om inte det vore nog så hade hon på sig en svart hoodtröja där det stod "9D: ut gick eliten, kvar blev skiten" på en toarulle samt en massa oläsliga namn på ryggen.

Där när jag satt inom räckhåll för hennes nedstämda aura så insåg jag en av dom största fördelarna med att vara född 1985. Man hann liksom gå ur innan dessa fyndiga klasströjor kom på modet för alla som slutar nian. Jag har aldrig tidigare känt mig så nöjd över att vara 23 going on 24.

The air near my fingers

Jag lyckades med konststycket att gå med näsan före rakt in i en glasdörr ikväll. Som om det inte vore nog konstigt så gick jag rätt så fort så jag hade ont i näsan under hela cykelturen ner på stan. Det känns underligt att göra en sån pajasgrej eftersom jag ändå kan visa prov på högklassig finmotorik annars. Typ som här.

TV & me

Jag brukar ganska ofta tänka i termer av att mitt liv är en film, till exempel när jag åker spårvagn i regnet och lyssnar på Postal Service, eller ibland att jag lever i en viss film, som när jag stoppar ner hela handen i olika frön och liknande.

Nu har min ekonomiska situation dock gjort att mina mentala bilder av vilken typ av medieunderhållning jag befinner mig i svängt så att jag allt som oftast går och tänker att jag är med i Kockduellen. Det peakade nog idag när jag pantade helgens flaskor för att kunna köpa en burk tonfisk och lite tomater. Nu väntar jag bara på att Staffan Ling ska dyka upp så är allt klappat och klart.

Men jag kan inte nog understryka att jag inte klagar. Pengar är verkligen inte allt när man fått ner Röyksopps nya skiva på datorn och har haft så fina helger som den gångna.

Goda dagars magi

Jag har vetat att jag skulle få användning för det nån gång. Jag har känt det hela hösten och hela våren. Varje gång jag lämnat lägenheten har en smygande känsla av "kan det vara idag?" kommit över mig men varje gång har jag återvänt och insett att det inte var den dagen. Tills igår.

Igår ställde nämligen den magiska sextetten Dansar med vargar bestående av mig, Gustav, Linus, Viktoria, Fredrik och Bruno upp i NH:s musikquiz och där på fråga 7d (vem skrev Les Miserables) dök namnet plötsligt upp i huvudet. Inget har dykt upp så oväntat och självklart på samma gång sen Baggio satte 1-1 i åttondelsfinalen mot Nigeria 1994.

Claude-Michel Schönberg.

Ett av dom underligaste namn jag någonsin sett. Titta bara på uppbyggnaden. Claude är ett väldigt läckert namn. Michel har en viss charm. Att sätta samman dom känns helt outta control. Sen att lyckas hitta ett tyskt efterman som inte andas jeansjacka och weissbier att sätta efter gör det närmast perfekt.

Samtidigt som jag känner mig väldigt nöjd över att nån gång ha haft användning för Claude-Michel så känns det lite sorgligt för det lär dröja väldigt länge tills det dyker upp nån ny möjlighet att droppa hans namn där det har relevans. Lite som den där tomheten idrottsmän pratar om efter att dom vunnit sitt OS-guld eller vad dom nu strävar efter.

Däremot känner jag ingen som helst tomhet över att köpa alkohol för segerpengarna på Klubb Din Mamma ikväll! Big ups (ett uttryck som lär komma till användning ungefär lika snart som Claude-Michel Schönberg) till samtliga i Dansar med (Bert-Åke) Vargar!

Dancing with myself

Ikväll gick jag över till Sam och Linus för att titta på finalen i UEFA-cupen. Precis innan jag gick ut genom dörren till vår lägenhet så satte jag på Sockerläpp av Kristian Anttila i iPoden och hoppade, studsade och dansade sen hela vägen bort till deras trapphus.

När jag kommit ungefär halvvägs så mötte jag ett gäng killar med Adidasbyxor som direkt fick mig att tänka "thugs". Sen kom jag på att jag måste ha sett otroligt löjlig ut för ett gäng med fyra coola killar där jag dansade förbi. Jaja, för en gångs skull så sjöng jag i alla fall inte samtidigt.

Good news for people who love bad news

Aftonbladet har några riktigt tunga dagar bakom sig. Först när dom rapporterade om tidernas tv-krock mellan Eurovision Song Contest och Champions League-finalen 2010 och sedan när dom följde upp det med denna huvudnyheten. Det går inte att låta bli att fråga sig om det verkligen är "Extra".

Clap your hands say yeah

Jag har ett hett tips till alla som ska ta sena tåg någonstans framöver. Kolla så att det går lokaltrafik på stället ni kommer fram till alternativt att ni är stadda i kassan nog för att åka taxi.

Själv så åldrades mina händer under den timslånga promenaden från stationen och hem igår natt likt en ung matros diton efter det första slitiga året på havet.

Det känns dock som världens lättaste problem efter en jättebra helg i Stockholm.

When I paint my masterpiece

Jag förstår inte varför jag envisas med att ägna mig åt studier och leta sommarjobb när jag så uppenbart har en elitkarriär inom Pictionary utstakad framför mig.
Ledtråd: En film.

Another travelin' song

För en stund sedan var jag över och drack kaffe hemma hos min kompis Prybil. När jag cyklade tillbaka hade klockan hunnit bli halv tolv och mina lysen till cykeln försvann när nån skojare tyckte det var världens practical joke att vandalisera den.

Således var jag tvungen att ägna resan hem åt att akta mig för bängknas. Jag jobbade hårt på tre olika metoder.

1. Cykla så snabbt som möjligt så jag var hemma så snabbt som möjligt och därför ha så lite tid som möjligt att stöta på polisen. Vid eventuell konfrontation tänkte jag att jag "nog är aningen snabbare än polisen om jag har farten uppe".

2. Kura ihop mig lite och cykla i så mycket skuggor som möjligt för att inte synas så mycket. Det var förmodligen den sämsta taktiken någonsin. 187 centimeter kombinerat med en rejäl cykel är inget man gömmer i första taget. När jag tänkte på det på vägen hem slog det mig att det nog såg ut som när jag var iväg och tittade på mina kompisar Kalle och Julle när dom hade konståkningsuppvisning när dom var små. Där körde dom den smått legendariska "köttbullen" men även om dom gjorde sig så små dom kunde där dom åkte så var det ingen som inbillade sig att dom inte var där.

3. Cykla såpass långsamt att jag skulle kunna hoppa av i farten och låtsas som att jag lett hojen hela vägen. Potentiella problem: a) det gick väldigt mycket långsammare än dom andra metoderna och b) polisen skulle mycket väl kunna bli irriterad över att jag försökte lura dom och vilja sätta dit mig extra på grund av det.

Utöver dessa tre cykeltekniker så arbetade jag mycket med att cykla över gräsmattor och på andra ställen som jag tyckte verkade ogästvänligt för polisen samt att göra små stopp, hoppa av och leda cykeln runt skymda hörn för att inte överraskas av ett bakhåll.

Summa summarum av resan var förmodligen att jag såg påverkad eller sinnesförvirrad ut där jag ömsom cyklade snabbt, ömsom långsamt, kurade ihop mig och hoppade av i tid och otid. Men hem kom jag och inga 1200 kronor i böter åkte jag på heller så jag ser det som en seger.

Boyz n the hood

Man kan tro att Graflunds är ett helyllebostadsbolag som bara vill sina kunder väl, dom risiga köksknoppar till trots. Men jag har genomskådat hela grejen. I själva verket så delar dom från den dag man skriver på kontraktet upp en i antingen Bloods eller Crips. Jag antar att det pågår nån form av gängrelaterad maktkamp inom företaget där man nu samlar sina trupper inför en blodig uppgörelse.
Själv är jag tydligen med i Bloods numera. Jag vet inte riktigt vad det innebär men röd är en bra färg så jag ser inga direkta problem med det just nu.

Where is my mind?

Varför är jag alltid så jävla nervös och feg och rädd för att våga saker. Jag blir väldigt trött på mig själv. Ta dig i kragen nu för fan Axel!

The build-up

Jag är mitt uppe i en rafflande studentfotbollsturnering som jag laddade inför genom att äta makaroner och korv. Det har dock inte gett mig någon energi alls så nu har jag tagit kostrådgivningen i egna händer och tryckt i mig fyra rågade matskedar chokladsås. Inget kan gå fel nu!

Shit disco

Igår när jag var hemma hos Sam och Linus så fick jag helt plötsligt en väldigt stark undran av hur det skulle vara att bajsa i deras kattlåda och ifall någon gjort det nån gång. Själv så höll jag mig ifrån det men eftersom jag har tre olika vänner hemma i Göteborg som bajsat på följande ställen...

*På golvet inne på toan på Mi Casa.
*I en pokal i klubbstugan.
*I en halvfull chipspåse på en fest och sen lagt tillbaka den i skafferiet.

...så antar jag att det inte skulle vara helt omöjligt att någon gjort det.

Sthlm, Sthlm

Helgen efter Valborg så stannade jag och Lotta kvar i Stockholm för att träffa Cajsa till söndagen medan Christoffer åkte hem på lördagen. Där på söndagskvällen när vi halv nio tog bussen tillbaka mot Östergötland så inträffade en ganska underlig incident.

Vi hade precis handlat mat på Burger King för att ta med på bussen och hoppat på rulltrappan upp mot bussterminalen. Så när vi stod i trappan började Lotta plötsligt peka på en man som stod bredvid och pillade på en biljett eller liknande.

När jag tittade så tänkte jag först "Gösta Prüzelius, är inte han död?" innan det gick uppför mig att det var Arne Hegerfors som stod där iklädd vit kofta. Det kändes stort, närmast monumentalt, att befinna sig så nära mannen som för femton år sedan utbrast "ojda Karlsson, det här har inte börjat bra".

Lotta tyckte det var ännu större och kunde till slut inte hålla sig utan väste på ett nästan erotiskt sätt "Aaarne!" varpå Arne - som förövrigt hade en komiskt röd näsa - vände sig mot oss jag lätt överrumplad svarade med att göra mitt vanliga peace-tecken.

God damn it

Jag glömde nämna en sak om Uppsala. Vid ett tillfälle fick jag ett lättare spel och tänkte att mina öl inte skulle räcka så jag stod närmare femton minuter i kö in till ICA (ja, det var verkligen kö för att få komma in på ICA) för att köpa ett sexpack folköl. Givetvis tog jag dom absolut billigaste som hette Oranjeboom och givetvis så räckte mina vanliga öl så att jag inte behövde röra folkölen på hela tiden i Uppsala och på hela tiden i Stockholm.

Igår däremot så åkte dom fram och det var en väldigt underlig upplevelse. Den enda beskrivningen av smaken som jag tror gör den rättvisa är att den smakar som gammalt kött luktar när det legat framme ett tag.

Om ni tycker det låter spännande så rekommenderar jag ett smakprov. Det är en väldigt speciell upplevelse som alla borde vara med om någon gång under sin livstid.'

Idag ska jag se Petter. Jag undrar om han känner igen mig från den gången jag sålde cappuccino och bensin till honom på Koster sommaren 2002.

Åh Uppsala

Jag var i Uppsala över Valborg. Det var en höjdare och därför tänkte jag bjuda på en Topp 5-lista över saker som hände. Noterbart kan vara att det inte är dom fem bästa sakerna som hände utan bara fem saker utan inbördes ordning.

1. När vi satt i Ekonomikum-parken så kom en kille vandrande som inte fått biljett till någon av champagnegalopperna istället hade han skapat sin egen variant. Han kom närmast dansande och kastade pinnglass från glassbilen över alla fredligt öldrickande människor i vår del av parken. Ett bra initiativ.

2. Bredvid oss satt ett gäng freaks i studentoveraller och grillade. Eller dom hade åtminstone planerat för grillning och dukat upp med engångsgrill, kött, potatissallad med mera.

När som satt där i godan ro kommer en kille halvspringande förbi och lyckas sätta ner sin fot rätt på paketet med potatissallad som närmst exploderar över ryggen och armen på tjejen som sitter närmast.

Hon ser väldigt förvånad och besvärad ut medan killen springer vidare mot nya äventyr utan att ens notera vad som hänt bakom honom.

3. När vi satt och väntade på mat på en gräsplätt uppe vid triangeln kom en ganska överförfriskad kille vinglande och kastade Norrlands Guld från sin låda till oss innan han la sig bredvid och såg svimfärdig ut. Där låg han i några minuter innan han reste sig och gick vidare.

4. Uppsala har ett väldigt lurigt kartsystem. Tydligen har dom lite svårt att bestämma var man egentligen befinner sig någonstans. Som på den här bilden.
5. Lotta och Christoffer gick hela dan med en aura av öl-reklam kring sig. Både var för sig och tillsammans. Lotta med sin jeansjacka och klänning hade med lite klippor omkring sig känts som hämtad ur en Pipps Blå-reklam medan Christoffer med skägg, yvigt hår och uppknäppt rödblårutig flanellskjorta mest av allt såg ut som han ville vara sig själv för en stund. Det kulminerade i en gemensam bild som bara ett fåtal lyckligt lottade människor fått lägga ögonen på.