Jag har börjat fundera på om jag möjligen har några droppar indianblod i kroppen. Senaste månaderna har jag nämligen utvecklat en underlig förmåga att få det att börja regna så fort jag ska ta mig från en plats till en annan.
Först trodde jag att mina nya regndansskills var kopplade till min cykel i Linköping men efter att på precis samma sätt lyckats öppna himlen både till fots och på cykel här hemma så känns det mer och mer som att det är jag som är amuletten i fråga.
Jag kan givetvis inte låta detta passera obemärkt utan funderar febrilt på hur jag ska kunna slå mynt av det hela. Min första tanke var att åka runt och bosätta mig hos olika bönder i torra områden och vid ett helt obestämt tillfälle cykla till den lokala affären för att köpa snusklubbor. Längre än så kom jag inte så fler förslag är varmt välkomna.
Dessutom så har jag för att verkligen stärka min indianimage och inte stänga några dörrar varit och handlat fjädrar på Panduro så jag helhjärtat ska kunna hänge mig åt mitt nya kall 24/7.
Annars så hörde jag för första gången på tio-femton år CajsaStina Åkerströms låt Socker, knäckebröd och choklad i lördags när Fredrik spelade den hemma hos Gustav. Det var en kluven känsla.
Jag blev glad eftersom det är en sån fantastisk låt men samtidigt blev jag lite nedstämd eftersom min egen tolkning av texten från mellanstadiet - där refrängen löd "lite socker, knäckebröd och choklad" utan snarare "det var nånting med dom rödas förband" (what?!) - nu kändes väldigt främmande och förmodligen aldrig lär återvända.
Studentlyan var full av vägglöss
3 hours ago
2 comments:
Jag vill minnas att min mamma ibland klagar över att gräsmattan är torr på sommaren, så du kan alltid cykla/gå ett varv runt deras hus. Det är säkert fler som känner likadant, så det i kombination med gräsklippning - å du är rik! Ugh ugh!
Grymt! Jag kanske kan göra en tour längs hela västsidan av Sverige! Då lär jag vara tätast i hela Linköping sen.
Post a Comment