Wednesday evening, 8 P.M.

Jag har funderat rätt mycket på saker i veckan. Bland annat har följande saker slagit mig:

1. Jag fick under ett par minuter häromdan ett enormt sug att prova kokain eller lsd. Det känns i och för sig som att rätt många får såna korta infall utan att göra nåt åt det. Lite mer alarmerande kanske då att jag fick mitt sug när jag såg hur Jenny sitter sliten på sängen och sen kliver upp på balkongräcket för att ta livet av sig i Forrest Gump.

2. Pappardelle är det lyxigaste jag vet. Om någon så värmer en bruk fiskbullar och lägger det på pappardelle så hade jag tyckt att det var galet lyxigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.

3. Att gå till Willys i Tranås är det närmaste Napoleon Dynamite-känsla som går att frambringa i Sverige. Jag ska inte ens ge mig på att försöka beskriva det (åtminstone inte än) men jag råder alla att åka dit på besök.

4. Veronica Maggio är min favoritartist den här veckan. Eller, det är snarare så att hon är min favoritartist när jag är i Tranås. Så fort jag kliver av tåget där så börjar jag nynna på Måndagsbarn och kan inte sluta. Här i Linköping är hon bara väldigt bra men inte min absoluta favorit i hela världen.

Funky chicken

Jag har löst mysteriet med varför inte Chippen spelar i landslaget längre trots bristen på snabba kantspelare. I medie har det spridits en lögn om att Chippen helt enkelt varit för dålig i Al Hilal för att vara aktuellt för blågult men!

Som första källa kan jag avslöja att Chippen är precis lika bra som innan. Skälet till att han inte spelar i landslaget längre är att han har lagt fotbollen på hyllan och istället satsat på en karriär inom Al Hilals kycklingkrovavdelning. Såna scoop kommer man över när man strosar en hel eftermiddag på Willys i Tranås. Tyvärr har jag inte kunna få fram nån info om huruvida det är Chippen som kommit med serveringsförslaget eller inte.

Visions of division part II

I fredags var tämligen säker på att taxichaffeuren var ute och cyklade när han pratade om Linköpings enorma tillväxt. Men så imorse när jag tog pendeltåget till Tranås så hade dom ändrat så att exakt samma pling som finns i Stockholms tunnelbana ljöd när tåget närmade sig Mjölby och liknande metropoler. Jag undrar om det var efter att man la sig till med den signalen i Stockholm som man marscherade från 8000 till 1250000.

Fortsättning lär följa.

Visions of division

Jag och Fredrik träffade Linköpings störste visionär i fredags. Han körde taxi och förutspådde att Linköping 2011-2012 skulle ha mellan 400000-600000 invånare. Han baserade på att Linköping (enligt honom) var Sveriges snabbast växande stad och att det för ett par år sen bara bodde 8000 i Stockholm. När Fredrik påpekade att det var över 700 år sen viftade han bara bort det och tittade drömskt ut över den våta vägbanan.

Kom ihåg var ni hörde det först!

Happy up here

Ice ice baby too cold

Jag gjorde fyra rostmackor för en stund sen. Två med ost och skinka och två med ost och aprikosmarmelad. Sen fick jag sån beslutsångest över vilka jag skulle börja med att dom hann bli kalla allihopa. Moget.

I'm a cuckoo

Jag gick precis aktivt in och spotifyade fram You raise me up av Josh Groban. What. The. Fucking. Fuck?!

What's so funny 'bout peace, love and understanding part II

Jag relapsade direkt och peace-hejade på Cissi på föreläsningen förut ungefär tre timmar efter att jag bestämt mig för att sluta. Jag är sämst.

What's so funny 'bout peace, love and understanding

Jag har en ganska underlig ovana. Varje gång jag hälsar på någon så gör jag det genom att göra ett peace-tecken. What is up with that? Varför börjar man med nåt sånt? När tyckte jag att det var en skön grej att lägga mig till med?

Igår var jag på väg från universitetet för att ta bussen ner till Victoria från G:a Linköping. Vid backen ner mot Colonia ser jag Gustav komma cyklande. Glad i hågen flashar jag redan på håll mitt karakteristiska v-tecken vilket innebar att jag gjorde det precis när en grupp på tre unga blonda (förmodade) modebloggstjejer cyklade förbi på väg mot (förmodar jag) sina lektioner i ekonomi.

Dom såg rätt så förvånade ut och tyckte nog inte jag var den saltaste killen i gamet resten den dagen. Så nu funderar jag på att lägga peace-tecknen på hyllan för gott. Jag ska wikipedia lite och se om det finns några handgester man kan göra för att trappa ner. Kanske lyfta ett finger som Signori gjorde efter att ha gjort mål för Lazio under tidigt 90-tal. Fortsättning lär följa.

The world's greatest

Man skulle lätt kunna tro att inlägget innan handlar om det bästa som hänt i det svenska utelivets historia. Men! Det finns en sak som är bättre och som jag grämmer mig över att jag inte fått en första hands vy av.

Första lördagen i oktober var jag hemma i Göteborg medan mina vänner här i Linköping i vanlig ordning befann sig på Pitchers. Som om inte det vore nog hade även min goda vän Victoria sina skånska vänner här på besök, däribland en lång man vid namn David.

Pitchers är som alla känner till ett Mekka om man vill höra hitsen från förr exempelvis Easy living av Uriah Heep, Billy Idols Dancing with myself, Kansas monsterhit Dust in the wind eller som i detta fallet När vi gräver guld i USA.

När den sistnämda låten dunkas på till allmänt jubel (som sagt jag var inte där men jag kan inte föreställa mig någon annan reaktion på den låten) så häver David ur sig att han hatar den. Vilket är underligt på alla sätt och vis men som hos de flesta hade glömts stunden senare.

Så fungerar det inte med Gustav. Han smög upp bredvid David på dansgovlet och viskade "du kan suga min kuk" i örat på honom. Att utöva en sån fiktiv blodshämd mot en person som talat illa om vår ungdoms mest signifikativa låt gör Gustav till en av världens bästa människa någonsin, vilket han i och för sig kandiderade till redan innan detta. Puss!

Red red wine

En annan vidunderlig upplevelse jag och Fredrik ställdes för förra veckan utspelade sig i torsdags på John Doe.

Vi stod vid borden vid pelarna när Maja på väg till dansgovlet gick förbi tillsammans med en vän. Efter att hon gått förbi pelarna och försvunnit ur vårt synfällt kom hon bara sekunder senare tillbaka och ställde ifrån sig ett vinglas med en rågad rödvinsslatt i för att sedan försvinna bakom pelaren ut på dansgolvet igen. Då startar magin.

Det dröjer nämligen bara någon sekund innan hennes kompis dansandes dyker upp bakom pelaren och hugger tag i glaset med slatten i och man kan riktigt se i ögonen på honom hur skandalöst han tycker det är att en perfectly good wine ska gå till spillo.

Han försvinner in på dansgolvet igen men är ögonblicket senare tillbaka och ställer tillbaka ett numera helt urdrucket glas på barbordets rustika träskiva. Han ser genomlycklig ut när dansar därifrån.

Jag och Fredrik släpper nu för första gången våra blickar från skådeplatsen och utbrister samtidigt "classy" innan kvällen fortsätter med att TTA-Eric spelar Halo.

Little green bag

Nu när halloween är passé kan jag avslöja den bästa kostymen genom alla tider utan att ta ner någon från sin high av att ha gått ut som nåt awesome i lördags.

Jag och Fredrik träffade Green Man på Pitchers. Det var magiskt! Vi tre stod där i totalt samförstånd och bara beundrade dels hans val av dräkt och vår gemensamma vänskap som uppstod i det ögonblicket.