Towers

Titt som tätt hamnar man som fotbollsintresserad i diskussioner om tuffast namn på såväl lag som spelare. Titt som tätt är en överdrift, men det händer någon enstaka gång. Framför allt kring spelarnamnsfrågan.

Vanligtvis lyfts namn som Eric Djemba Djemba, Emilio Butrageño, Zbigniew Boniek, Jan Vennegoor of Hesselink eller Sipiwe Tsabalala fram som de mest åtråvärda.

Själv har jag alltid haft ett helt annat, Krister Kristersson.

Mittback från ett svunnet Malmö FF-lag som jag nätt och jämt sätt på gamla klipp från Sportnytt. En mittback där man bara av att läsa hans namn kan urskilja att han inte lägger några fingrar emellan när en anfallare kommer dundrande i fullaste karriären samt att han gillar att slå stenhårda passningar.

Hela den förmodade uppenbarelsen av Krister Kristersson har jag gått och hållt nära hjärtat i 10-15 år tills jag i förra veckan av en slump noterar att han heter Krister Kristensson.

Allt jag byggt upp raserades i samma sekund som mina ögon noterade N:et. Kristensson går inte in stenhårt men rättvist och han gillar definitivt inte att dundra iväg sina passningar.

Hela hans uppenbarelse är borta och inget kan få den att komma tillbaka. Jag har inte varit såhär besviken sen eftertexterna till Midnight in Paris rullade på en biograf i Göteborg i mitt på september och jag insåg att Woody Allen berövat mig en av tidernas mest emotsedda filmscener.

Friday night at the drive-in bingo

För en stund sedan såg jag en kille på Hemköp som var en exakt avbild av Corey Feldman från Stand by me.

Stop!

Räknas det som hammmerpants om dom är grå och svart med vita snöflingor på? Oavsett benämning på dom så var det en härlig man med militärjacka som rockade ett par såna på Järntorget i fredags.

Bryter layter

Varje gång jag hör den här låten så brukar jag fantisera om att sitta barfota i skräddarställning. Senast jag kunde det var (om ens då) på dagis.

Ibland känns det som att låten skrattar åt mig.

Lust for life

Jag har aldrig känt mig så mycket som att jag är med i Steffos Lustjakt som nu när jag sitter hemma hos mina föräldrar och gottar mig åt att jag inte bara har ett utan fyra olästa Rocky-album att sätta tänderna i.

Det är tvivelsutan 2012:s motsvarighet till att fånga en röding med metspö i Stockholms skärgård och steka den över en eld gjord på granris och lavar.

World in motion

För sedan var jag och spelade badminton i Fjäderborgen. På vägen dit slogs jag av vilken låt i hela världen som är bäst att lyssna på när man är på väg för att spela badminton. Ingen högoddsare kanske men jag kände mig ändå extremt nöjd efteråt.

Those who can't do teach and those who can't teach teach gym

Här om dagen när jag ensam satt och åt i bamba på skolan där jag vikarierar kom den nyanställda gymnastikläraren fram till mig och frågade vilken klass jag gick i.

Nog för att jag rakat bort mitt skägg ganska nyligen men jag trodde ändå jag såg ut att vara några år över femton.

Like Dylan in the movies

I morse åkte jag vagnen till skolan utan att lyssna på min ipod. Istället ackompanjerades min resa av ljudet från en schäferhund som i godan ro låg på golvet och tuggade på en hoptryckt grön petflaska.

Det lite knakande ljudet utgjorde en väldigt behaglig kuliss till Filter-artikeln om Hannes Råstam som jag av outgrundlig anledning inte läst förrän nu.